Fröken Hemlig Agent

Dags att begå premiär!

Ja jag har ju knappt andats ett ord om årets musikaluppsättning här på bloggen. Mest för att jag inte hängt här så mycket på sistone. Annat var det förra året då musikalen gick av stapeln mitt i Blogg100. Men ja, jag är med och sätter upp en musikal i år också! Och idag är det premiär.

Vi spelar Miss Secret Agent, mer känd som film (Miss Congeniality) från nittiotalet, och detta är första gången som den görs som musikal. Vi spelar i dagarna tre på Maxim i Stockholm, en brokig skara nuvarande och före detta elever från Bosöns idrottsfolkhögskola plus lite annat löst folk, undertecknad inräknad. Idag är det skolföreställning, imorgon och på lördag kväll spelar vi för allmänheten.

Det är så mycket jobb med en sån här baluns, men det är förstås otroligt roligt samtidigt. Nu kommer belöningen efter många sena kvällar och sömnlösa nätter under vintern och våren. Jag har ont i exakt hela kroppen, och värre kommer det bli, men baske mig om det kommer märkas när jag står på scen.

Kommer du och tittar? Joo, säkert är du sugen? Om du är i Stockholm är du väldans välkommen. Vi spelar kl 19 imorgon fredag och kl 18 på lördag, som sagt på Maximteatern vid Karlaplan. Biljetterna kostar 160 pengar, 100 för pensionärer, barn och studerande. Det kommer bli en urkul show!

Sju myter om polyamori

Jag följer Poly.Land sedan en tid tillbaka, en riktigt trevlig blogg om polyamori. Rekommenderas! Imorse trillade en särskilt trevlig rubrik in i rss:en, 7 Common Myths About Being Polyamorous.

Jag vet inte hur vanliga de här myterna egentligen är. I min värld tycker jag att det pratas rätt mycket om just de här sakerna så fort poly kommer på tal, men det är väl inte alla som pratar om sånt till vardags kanske? Hur som helst, jag tänker att vi kan ta hål på de här myterna lite till, så jag norpar skamlöst listan.

1. När du är polyamorös letar du alltid efter nya partners.

Alltså, gu' nej. Orka. Och ha tid! För mig åtminstone handlar det om att vara öppen för att känslor kan utvecklas. Att låta varje relation vara som den är, att inte försöka tvinga in varje människa jag möter i ett förutbestämt fack. Och även om man teoretiskt kan ha känslor för jättemånga samtidigt så har åtminstone inte jag tid för fler än en handfull. :P

2. Alla som är poly är också bisexuella.

Visst, jag är det, och det är knappast ovanligt. Men det finns självklart gott om straighta och gay polysar också. 

3. Du kan bara kalla dig poly om du faktiskt har flera förhållanden på en gång.

Um. Precis som man bara kan vara gay om man är ihop med någon av samma kön? Och straight om man är ihop med någon av motsatt kön? Och när man blir singel sååå...? Blir man asexuell då, eller hur funkar det?

4. Om du bara har tillfälliga hookups är du inte polyamorös.

Jag personligen bygger gärna långa relationer, är rätt ointresserad av one night stands. Men se punkt ett, jag ser inget fel med att ha ett om tillfälle och intresse skulle uppstå. En flört kan vara lika mycket poly som ett tjugofemårigt förhållande med hus och barn och Volvo.

5. Polyamori är bara något som män lurar kvinnor till för att få ha mer sex.

Ehm. Bwahahaha! (Borde kanske inte skratta åt det, men detta är så verklighetsfrånvänt att jag bara inte vet hur annars jag ska reagera...)

6. Alla som är poly är kinky också.

Man kan vara det, men måste absolut inte. Poly och kink går väl ihop. Men man kan absolut vara hur vanilj som helst, och ändå få kalla sig polyamorös. Lovar.

7. Om du är polyamorös blir du inte svartsjuk.

Igen, bwahaha! Eh, nej. Bara nej. Vill nog påstå att de allra allra flesta känner svartsjuka då och då. Frågan är hur man hanterar det. Att skylla sin svartsjuka på någon annans beteende är i min ringa mening inte vidare produktivt. Fundera istället på vad den osäkerheten kommer ifrån och vad du kan göra för att känna dig trygg.

Stockholm Tunnel Run Citybanan

Jag känner mig alltid lite fejk när jag säger att jag springer eller löptränar. När man springer ska det ju gå fort, och jag springr inte fort. Jag springer lagomt för att det ska kännas kul och skönt. Ibland är det mer långsamt än annars, det beror på.

Men just idag tänker jag inte skämmas för det. Jag har precis kommer hem igen efter att ha sprungit Stockholm Tunnel Run Citybanan. I skrivande stund pågår tävlingen fortfarande, de flesta har inte startat än.

Goin' down.

7,6 km löpning i servicetunneln jämte den nya pendeltågstunneln (vi kunde ju inte gärna springa på själva spåren), från Karolinska i Solna till Fatbursparken på Söder. Once in a lifetime opportunity, ingen kommer släppa ner allmänheten där igen efter att trafiken släpps på i juni, såklart. Ett löparminne för livet har det sagts, och jag tog verkligen fasta på det.

Trettiotretusen deltagare. När jag kom insnubblande på startområdet en bra stund innan första startskottet skulle gå var där tjockt av blå västar och gula pannband. Alla taggade, solen skinande från klarblå himmel, vår i luften. Jag smög på mig min egen väst och pannband. Kände mig inte nervös. Jag visste att distansen inte är ett problem längre, jag skulle ta det lugnt och inte stressa, inte bry mig om att få en bra tid utan bara njuta av att få se en miljö som jag aldrig kommer få chansen till igen. Ju närmare starttiden närmade sig, desto gladare och peppad kände jag mig. När det var dags för gemensam uppvärmning i startfållan och Susanne Lanefeld visade sig på storbildskärmen skrattade jag högt. Hur tufft att de fått henne att ställa upp? Shit liksom, hur gammal är hon och ser fortfarande fab ut i gymnastikdräkt.

Okej, de första två kilometrarna innan vi kom ner i tunneln var rätt tråkiga, och det blåste lite kallt. Men sen. Sen!

Jag är uppenbarligen mycket mer av en känslomänniska när jag springer än annars. De hade gjort det så fint, med strålkastare och stämningsfyllt ljus nere i tunneln. Jag rös, av endorfiner eller något annat vet jag inte. En liten bit in kunde jag höra musik, och när det visade sig att det faktiskt var en riktig kör som stod där och sjöng Like A Prayer vid sidan om vägen höll jag på riktigt på att börja gråta, så vackert var det. Tunneln lämpade sig väl för körsång. Ett par kilometer senare sprang jag förbi en kvinna som satt och spelade orgel, och blev så glad när jag såg att det faktiskt var en riktig människa och en riktig orgel att jag började skratta högt. När jag springer har jag helt klart nära till alla känslor.

Det hade så lätt kunnat bli lite tråkigt att springa in en tunnel, men jag tyckte att det hände något lagom ofta utmed banan. Man vill ju inte bli bombarderad av intryck och musik och hejarop hela vägen heller, men då och då var det någon sponsor som hade smyckat tunneln med coola ljus och storbildsskärmar och annat. Och att då och då få veta att nu passerar vi under Odenplan, nu passerar vi under den och den kyrkan, nu är vi vid Centralstationen, Söder Mälarstrand och så vidare. Bra grej när man faktiskt inte kan se var man är.

Den sista biten var faktiskt inte speciellt rolig dock. Brant stigning upp mot målet på Söder, hörde jag rätt att det var 13-14% stigning någonstans? Det var tungt, väldigt tungt, när man redan har en halvmil bakom sig. Jag gick uppför, och skämdes inte för det.

Till slut gjorde jag en helt okej tid, med tanke på att jag stannat och fotat och gått en del. Och vilken upplevelse, jag minns hellre de coola sakerna jag såg därnere än hur jag försökte ta mig igenom loppet så fort som möjligt. Inget ont om de som resonerar så, men det är inte för mig. Försöka springa snabbt kan jag göra en annan gång.

Stort tack till alla som arrangerade och hjälpte till på olika vis. Jag tycker att det märks att det är vana människor bakom kulisserna. De har anordnat löpartävlingar förr, Lidingöfolket, så att säga. Inga problem någonstans vad jag kunde märka, bara en kul upplevelse och ett minne för livet. Tack speciellt till de, mest ungdomar, som stod längs banan och hejade sig hesa. Gullungar. <3

Åka hem, köpa finkaffe på vägen, och sen välförtjänt slänga upp benen i soffan ett par timmar. Hashtag Life Is Good.

Ljuset i slutet av tunneln, bokstavligt talat.

Årsmeme 2016

Jamen har det varit ett skitår eller vad? Mjä, för mig personligen var 2015 värre än 2016. Dags att summera lite. (Förra året hittas här.)

1. Vad gjorde du under 2016 som du aldrig gjort förr?
Yaknow, det kändes först inte som att det här året innehållit så många nya saker, men en del blev det ju faktiskt. Jag begick musikalscendebut. Genomförde nästan hela Blogg100. Var på min första relaxacon. Tog för första gången lite mer aktiv del på en SF-kongress, satt i en panel på Swecon samt hjälpte till med NoFF-auktionen på densamma. Tillbringade midsommar i Dalarna (kan knappast säga att jag firade, men jag var där). Besökte Barcelona för första men inte sista gången.

2. Höll du dina nyårslöften, och kommer du lova något inför nästa år?
Jag ville läsa femtiotvå böcker men det blev bara femtio. Ville springa bättre, men det har ärligt gått sådär (Året började med lunginflammation, det gjorde inte saken bättre). Inför nästa år vill jag mest bara ta hand om mig själv bättre.

3. Var det någon nära dig som födde barn?
Min syster fick världens sötaste dotter i våras.

4. Var det någon nära dig som dog?
Nej. Det var nära, jävla helvete, men ingen dog faktiskt.

5. Vilka länder besökte du?
Grekland och Åland och Spanien. Minsann, det blev en del rest i år.

6. Vad skulle du vilja ha 2017 som du saknade under 2016?
Bättre sinnesro. Antagligen not gonna happen. men man kan ju önska.

7. Vilket datum kommer du minnas speciellt från 2016 och varför?
Inget speciellt. 2015 dog mamma, där har jag ett datum jag aldrig kommer glömma, men ingenting liknande i år.

8. Vilken är din största bedrift från 2016?
Musikalen. Rodde min del i den i land trots en massa angst.

9. Vilket är ditt största misslyckande?
Att jag inte varit bättre på att vara vuxen.

10. Blev du sjuk eller skadad?
Lunginflammation i början av året, i övrigt har det blivit lite fler migränattacker än normalt men inget allvarligare.

11. Vad var den bästa sak du köpte?
Ingen aning, kanske resan till Barcelona? Fast okej, det är ingen sak. Äh, vet inte.

12. Vems beteende förtjänar att hyllas?
Som vanligt, min älskade fästmans. Den här är kvar från år till år. Jag är också rätt impad av min pappa, faktiskt.

13. Vems beteende gjorde dig upprörd och ledsen?
Politiker? Ingen nämnd ingen glömd, liksom? En kollega har betett sig rätt pissigt också.

14. Vart gick de mesta av dina pengar?
Mat och hyra och resor. Som vanligt.

15. Vad gjorde dig riktigt exalterad?
Planer som kommer att sjösättas under året som kommer.

16. Vilken sång kommer alltid att påminna dig om 2016?
Welcome To Burlesque.

17. Jämfört med den här tiden förra året, är du:
a) Gladare eller ledsnare? Gladare. Lite mer distans till mammas död
b) Smalare eller tjockare? Ungefär samma.
c) Rikare eller fattigare? Aningen rikare, men inte med mycket.

18. Vad önskar du att du gjort mer av?
Varit mig själv.

19. Vad önskar du att du gjort mindre av?
Oroat mig. Jag har blivit alldeles för jävla bra på det.

20. Hur firade du julen?
Hemma i lugn och ro.

21. Hur kommer du fira nyår?
Också hemma, i lugn och ro.

22. Blev du kär under 2016?
Nej. Eller kanske? Nej.

23. Hur många one-night-stands?
Inga.

24. Vilket var ditt favorit-TV-program?
Stranger Things kanske. Eller Bones som jag äntligen börjat titta på.

25. Hatar du någon nu som du inte hatade för ett år sedan?
Nej. Hata tar så mycket energi i onödan.

26. Vilken är den bästa bok du läst?
The Long Way to a Small, Angry Planet. Fantastisk titel, fantastisk bok.

27. Vilken var din största musikaliska upptäckt?
Um. Jag har nog inte upptäckt något musikaliskt i år?

28. Vad önskade dig och fick du?
Det var en smula tunt med julklappar i år, så blir det när man inte orkar träffa folk.

29. Vilken var din favorit-film under året?
Ghostbusters? Rogue One? Gorram, det har kommit så mycket film i år som jag inte sett än.

30. Vad gjorde du på din födelsedag och hur gammal blev du?
Jag blev trettioåtta. Gick ut och åt god mat med ett par goda vänner i all enkelhet.

31. Vad skulle ha gjort ditt år mycket mer tillfredsställande?
Fler skedar.

32. Hur skulle du beskriva din personliga klädstil under året?
Aningen mer kroppsnära, men mest bara bekvämt.

33. Vad fick dig att förbli vid dina sinnens fulla bruk?
Förlåtande vänner.

34. Vilken kändis gillade du mest?
Tom Hiddleston? Kate McKinnon?

35. Vilken politisk fråga har engagerat dig mest?
Ingen specifikt, jag håller mig undan nyheter så gott det går även fortsättningsvis.

36. Vem saknade du?
Mamma.

37. Vilken var den bästa nya människa du träffade?
Har jag ens träffat någon ny människa i år? En och annan gammal bekantskap har seglat upp, men nog inga helt nya.

38. Berätta om någon värdefull insikt som du fått under 2016.
Jag duger. Verkar som att jag behöver lära mig det igen och igen med jämna mellanrum.

Where was I? Oh that's right, Barcelona!

Inte för att det egentligen behövdes, men när planerna för detta års Eurocon började utkristalliseras så var det fler än jag som resonerade "var är du helst i november, Stockholm eller Barcelona?". Och nu när vädret så lägligt dundar loss med regn och snöblandat regn dag efter dag över Stockholm så... Kan ju inte säga att jag känner att jag valt fel precis.

Eurocon är den årliga europeiska sammankomsten för oss science fiction- och fantasygeeks. (Precis som Swecon är den svenska, Finncon den finska och Worldcon... ja ni fattar.) Lite som en stor släktträff, ett av få tillfällen under året att träffa vänner i fandom från andra delar av världen. Paneldebatter, workshops, författarträffar, och så barhäng, barhäng, barhäng. Somliga har spanat in att kongresshotellet har en spa-del med jacuzzi så det kan tänkas bli en del häng där också.

Jag ser så galet mycket fram emot det här. Inte bara för att det blir en chans att träffa en handfull författare som jag ser upp till, inte bara för att få träffa fandomvännerna, inte bara för att det innebär en långhelg på hotell i Spanien i en stad jag inte varit förr.

Det här blir min tredje Eurocon. Första var i Stockholm 2011, vilket blev min återkoppling till fandom efter att ha hållit mig undan under sisådär ett decennium. Sedan åkte jag till Dublin 2014, veckan efter världskongressen i London. Jag känner inte att jag nödvändigt måste åka varje år, men då och då när det hålls i en trevlig del av Europa känns lagomt. Förra året i St Petersburg lockade mig inte jättemycket till exempel, även om det säkert hade varit en spännande upplevelse.

Det enda jag just nu kan ångra är att vi bestämde oss för att utöka resan en smula och turista lite, vilket gör att jag missar ett reptillfälle med musikalgänget. Dangit. Hoppas att ingen där håller det emot mig i slutänden...

Har du varit i Barcelona? Vad får jag inte missa att göra eller se?

År två - the musikalening

För ett par dagar sen var första reptillfället för det här... ja man säger väl läsår, antar jag. Musikaldags. Nu börjar det, frampå vårkanten nån gång blir det en handfull föreställningar. Sprakande, glittrande, döcoola föreställningar.

Jag har sagt till mig själv den senaste månaden att "vi får väl se, jag ska gå dit iallafall". För så kul som det ändå var att vara med förra året så var det ju också väldigt jobbigt. Nu när vi har kickat igång igen, om än så sakteliga, så är jag väldigt mycket mer positivt inställd. Vilket jag ju borde ha begripit. Det är svårt att slita sig när man väl är där. :D

Jag är en sån som OM jag engagerar mig i en sånhär grej, så gör jag det fullt ut. Och det hoppas jag att TPTB känner från mig. Jag kommer aldrig kunna göra en uppsättning lite halvt. Är jag med så går jag all in, det finns inga mellanting. Näst mitt jobb så är musikalen viktigast.

Ett par saker är definitivt annorlunda för mig personligen, nu jämfört med för ett år sedan. Till att börja med så mår jag bättre. Mammas död ligger inte lika nära, och även om jag är superintrovert så är jag i ett bättre läge att hantera det nu. Jag är också mer hemtam, såklart eftersom jag känner så många som varit med förr. Jag är inte nyast, mest udda, den konstigaste. Jag är inte lika mycket i mitt eget huvud, kan släppa lite på kontrollen och vågar göra bort mig mer. Att våga är en STOR grej, let me tell you. Att inte behöva lägga timtal efter varje repetition på att må dåligt över saker jag gjorde som antagligen var dumma eller fel eller klantiga, gör det hela mer hanterbart. Och njutbart.

Så för nu ska jag bara åka med. Hoppas på att få något coolt att göra, behöver inte vara en stor roll förstås även om det vore skoj, men något som passar mig som jag kan göra till mitt eget. Och ha roligt. Regissör och koreograf ÄLSKAR att hålla hemligt vilken musikal vi kommer sätta upp den första tiden, så vi vet ännu inte vad det blir och kommer heller inte få veta på flera veckor än. Bara att det kommer bli åsm.

Matknas

Heh. Verkar som att det enda som kan få mig till bloggen just nu är mat. Förra posten för en och en halv månad sen handlade visst om mat. Och det kommer den här också att göra.

Jag insåg för ett tag sen (återigen) att jag inte har någon koll. På vad eller hur mycket jag stoppar i mig. Alltså, jag höftar ju lchf, i det att jag ätit det i så många år att jag inte känner att jag måste hålla stenkoll på varendaste kolhydrat precis. Och det går rätt bra, just den biten.

Men mängden mat jag borde äta? Och det här med att äta när jag är hungrig? Sluta när jag är mätt? Pfft! Fungerar icke.

Case in point, fram till för ett tag sen hade jag trassel med att jag mådde kräkilla nästan varje dag. Hade tunnelseende. Huvudvärk. Kunde inte förstå vad det var som var fel. Det var inte migrän, även om det låter som det. Dag efter dag. Jag funderade och funderade, så gott det nu går när man håller på att spy och är så svag... Hang on. Svag? Är jag svag? Hm. Äter jag tillräckligt? Får jag i mig tillräckligt med salt? Salt!

Jag svängde ihop ett stort glas med saltvatten och svepte det. Se det gjorde susen. Huvudvärken lyfte på bara nån halvtimme. Hah!

Så nu dricker jag ett (något mindre) glas med saltvatten varje morgon. De dagar jag glömmer kommer huvudvärken som ett brev på posten. Jag är dålig på salt helt enkelt.

Men det kändes ändå inte riktigt bra. Jag var fortfarande trött och svag. Tog tag i och räknade lite mer noggrant och kom fram till att jag snittade kring eller strax under tusen kalorier per dag. Ehhh... Hoppsan? Nån dag då och då, eller under kontrollerade former om man ska göra det längre tid, men jag är rätt säker på att så som jag gjorde det var det inte så nyttigt.

Så jag gjorde vad varje vettig människa skulle gjort i det läget. Jag skaffade en app. En kaloriräknarapp. Och dagen efter petade jag enligt den i mig närapå tretusen kalorier utan att det kändes som något speciellt. Inte särskilt hungrig innan, inte speciellt mätt efteråt.

Jag har bevisligen ingen koll.

Det känns heeeelt fel att sitta och stirra på en hög med kalorier, men för min hälsas skull borde jag nog se till att äta lite mer... jämnt. Periodisk fasta blir det naturligt några dagar i veckan, men då kan jag se till att det blir mer än femhundra kalorier åtminstone. Fettkvoten är det iallafall inget fel på, och jag ser nu att jag normalt håller mig stabilt under tjugo gram kolisar om dagen oavsett om jag svullar eller ej. Skönt det, jag är tydligen inte helt inkompetent.

Men är det inte spännande? Att inte känna sin hunger, eller mättnad. Tycker (återigen) inte att jag har ett väldigt stört förhållande till mat, men alltså...

Tillbaka till periodisk fasta

Det första som ryker när jag mår dåligt är matrutinen.

Ni minns hur jag skrutit om att jag inte äter middag, inte behöver det? Well, de senaste månaderna har jag ätit middag. Och mellanmål. Frukost, mellis, lunch, mellis, middag. Och kanske något litet på kvällen också. Herrgud.

Det har varit många tankar på mamma på sistone. Går knappt en natt utan att jag drömmer något som utspelar sig åtminstone delvis i mitt gamla föräldrahem. Mycket som har behövt bearbetas och det tar på krafterna. Först kände jag mig bara dålig, jisses vad jag suger som inte pallar att fasta. Men så fort jag kom på vad det var frågan om kunde jag vara lite mer förlåtande. Det tog ett tag dock, jag är bra på att tycka att jag är dålig.

Sista enåenhalva veckan har jag dessutom inte tränat. Alls.

Där kände jag dock att det inte duger att låta det gå för lång tid. Jag har inte lust att börja på noll igen, som efter lunginflammationen i vintras. Jag vill absolut försöka behålla och bättra på flåset. Så ut igen med joggingskorna på i förrgår. Och igår hoppade jag över middagen.

Herreminjävlar vad svårt det var! Blev verkligen uppmärksammad på hur jag allltid stoppar något i magen när jag kommer hem från jobbet. Vilken belöning det är, hur jag ser fram emot att äta. Inte för att jag egentligen behöver, jag håller min LCHF och vet att det finns energi kvar. Men det sög i magen. Hade jag inte tänkt mig för hade jag gått till skafferiet av gammal vana bara. Mutade mig själv med en kopp av mitt godaste te men det räckte inte långt. Ett tag var det som att både syn och tankeförmåga fick sig en törn, det snurrade och susade och jag kunde inte för mitt liv fokusera på det jag höll på att läsa. Gick inte. Och så det där suget i magtrakten. Om jag inte vetat bättre hade jag trott att det var hunger. Efter en stund (fem minuter? en halvtimme?) lättade känslan och jag kunde pilla med det vanliga en stund till innan sängdags.

Jag tänker mig att det där var beroendesymptom, kroppen som desperat vill ha sin fix. Otäckt, riktigt otäckt. Jag ser mig inte som matberoende, men...

Nu morgonen efter har jag fortfarande inte brutit fastan. Min äggmjölkskaffe står här intill och väntar på mig, när jag har skrivit klart det här ska jag dricka den. Jag är inte hungrig, känner mig inte svag eller trött. Hålet i magen finns där fortfarande men är inte lika starkt som igår. Jag tror att det kommer bli ett par svåra kvällar till innan kroppen kommer ihåg hur det är att fasta periodiskt. Jag håller inte på att svälta ihjäl, liksom. Det gäller bara att lära om, igen.

Natuuuurliga cykler

Hormoner, blech.

Jag tänker nu på tillsatta sådana för att förhindra fortplantning. Jag har ju aldrig varit så sugen på att yngla av mig, så började peta i mig tabletter så snart det blev nödvändigt. Det var fantastiskt! Mensen fungerade som innan, jag har alltid varit regelbunden som en frikkin klocka, och inga graviditeter. Efter ett par år tyckte jag att det blev svårt att minnas varje daglig tablett och bytte till p-stav. Också fantastiskt, ingen mens alls första halvåret och inga graviditeter. Efter det tricklade den visserligen igång igen. Och tricklade lite till. Och lite till, tills det inte handlade om något tricklande utan mens som höll i i tre veckor åt gången. Det var jag inte så förtjust i, så när den skulle tas ut efter tre år bytte jag metod igen till p-ring. Regelbunden mens, inga barn, allt var frid och fröjd.

Men hormoner alltså. Av olika anledningar slutade jag med hormoner för ett par år sedan. Inte för att jag på något vis ändrat inställning till barnalstrarfrågan, absolut inte, men det blev nödvändigt av andra skäl.

Hur kroppen funkar är ju lite av ett mysterium, den har en hel massa saker för sig som jag aldrig har en aning om, och nu blev det tydligare än nånsin. Efter ett tag kom till exempel sexlusten tillbaka. Tänk bara, man kan ha lust med sex!? Who knew? Inte jag, efter att ha gått på hormoner hela mitt vuxna liv. Känns lite surt att ha slösat hela mina de tjugo på det sättet, till exempel.

Men hur som helst. Kroppen fortsätter att förändras, och jag tycker att det är lite spännande. Jag kommer inte gå tillbaka till p-piller eller liknande, det är alldeles för häftigt att "vara naturlig", och jag har ju antagligen en bit kvar innan jag slutar vara fertil.

Enter: Natural Cycles.

Första intrycket var att det är ju hur coolt som helst, en app som ger en mer koll på vad kroppen pysslar med bakom kulisserna. Andra intrycket var att det var hiskeligt dyrt för en app. Tredje intrycket var att okej, fullt så dyrt är det faktiskt ändå inte om man tänker på det som ett preventivmedel. 

Jag har i skrivande stund använt Natural Cycles i ett par veckor, och skulle nog tro att jag är hooked för en bra stund framöver. Det hela går ut på att man mäter sin temperatur varje morgon och matar in i appen. Efter ett tag har den lärt sig så mycket om min kropp att den kan tala om när jag är fertil och inte, när jag har ägglossning, och en massa annan spännande data kopplat till min menscykel. Nörden i mig jublar. Så coolt!

Är det säkert? Säkra perioder liksom, kom igen. Kan en app verkligen förhindra graviditeter? Tja, tydligen så kan den det, bara den får tillräckligt med data. Låter man termometern ligga eller använder den fel så antagligen inte. Men korrekt använd så är det inte mindre säkert än p-piller, säger dom som vet.

Jag är ju inte där än, några veckor är för kort tid för att kunna ge säkra besked. Men spontant så gillar jag appen. Den är tydlig och lätt att använda, vilket är extra viktigt eftersom man ska hantera den tidigt på morgonen när man kanske är en smula groggy fortfarande. Det finns en hel del information för mig att ta del av redan (som sagt, nörd-julafton), och det är snyggt uppställt så man inte blir överväldigad. Vill jag bara veta om det är sex med eller utan kondom som gäller så är tydligt GRÖNT eller RÖTT det första man ser.

Det här är inget sponsrat inlägg, och lita på att jag kommer gnälla högljutt om appen sviker mig i framtiden. So far so good, och det var väl mest bara det jag ville notera idag. :)

Kaffe kaffe kaffe

Jag experimenterar med mitt kaffedrickande på jobbet.

Inte kaffedrickandet i sig, även om det också då och då hamnar under luppen. Jag var ju sen med att lära mig gilla kaffe, men nu är jag nöjd med en eller kanske två rejäla koppar om dagen. Hemma har jag ingenting emot att mecka lite, tycker om att det blir som en liten ritual att göra mitt kaffe. På jobbet måste det däremot gå snabbt och vara enkelt. (Har i princip slutat med coldbrew, det blev för pyssligt.)

Länge drack jag mitt kaffe med vispgrädde. Hälften-hälften ungefär. Gott! Och enkelt att fixa. Men kanske inte helt nyttigt med så mycket grädde. Även om jag inte verkar vara speciellt känslig för laktos så vet jag ju att det inte är det bästa man kan hälla i sig. Så jag letade alternativ. Laktosfri grädde går bort eftersom det inte verkar finnas karagenan-fri sådan. (Vaffan?)

Många byter ju grädden mot smör och mct-olja, och jag har ju redan vanan att hälla kaffe i min äggmjölk då och då, så det kanske kunde vara något? Fann snabbt att bara smör inte gjorde tillräckligt för smaken för mig. Jag gillar inte svart kaffe, och jobbets automatkaffe speciellt, och bara smör gjorde att för mycket av den sträva automatkaffesmaken fanns kvar. Nope. Att ta med och mixa även ägg på jobbet blir krångligt i överkant, kan inte min lilla lattevisp hantera det så får det vara.

Kanske kunde jag dryga ut smöret med något annat laktosfritt? Många dricker ju lattar på mandelmjök, sojamjölk eller havremjölk. Mandel smakade fan, och soja smakade om möjligt ännu värre. Hur gör folk? Första koppen med smör och sojamjölk undrade jag om det börjat brinna någonstan. Nej, det var bara min kaffekopp som luktade skogsbrand. Huäh!

Nu har jag gett upp smöret och gått tillbaka till enbart en skvätt laktosfri mjölk i kaffet. Inte lika gott och mättande som min älskade vispgrädde, men vad ska jag göra istället?

Hur gör ni? Dricker ni ert kaffe svart eller med något nommigt i? 

Det är inte kaffet på bilden som har druckits i texten.

Det är inte kaffet på bilden som har druckits i texten.